Rassel, rassel och pling...

Ibland är det med djur som det är med barn: är de tysta bör man ana oråd.
Väldigt, VÄLDIGT mycket oråd.

Bella sover snällt på sängen. Säkert Anton också, för han syns inte till. Kan man tänka sig...
(Fast då har man ju fel. Men det märker man inte förrän lite senare.)
Så sätter människan sig vid sitt skrivbord och tar en klunk kaffe, i lugn och ro.
Ett udda, skrapande ljud gör henne förvirrad en stund men hon tänker att "Antingen är det skatorna som rafsar omkring i hängrännorna (igen) eller också har målarnisse tagit sig fram till vårt hus och... gör något... som låter."
Det skrapar lite till. Nästan krafsar. Som klor på matt lamina... men vad fan?!
Är kattjäveln fast inne i garderoben?!
Jodå. Tittar man då litegrann till vänster - dvs ut i hallen, så ser man att garderobsdörren (den som ska vara stängd och som ingen kattracka ska envisas med att ÖPPNA, hela jäkla tiden) vajar lite, i någon slags mellanläge där den inte är riktigt öppen och heller, definitivt, inte riktigt stängd.
Om man kisar lite, eller till och med om man håller ögonen helt öppna, kan man också uttyda att den tycks ha fått ett extra appendix, för nog sticker det ut en liten röd tass och krafsar på kanten, alltid...

Det var inte "Åh, Anton, vilken exceptionellt briljant, smart, klok och på alla sätt genialisk liten varelse du är!" som tanten fick ur sig när hon väl öppnad sagda dörr och släppt ut nämnda rödtott. Inte ens nästan.

Men hon garvade så att hon fick hosta.

(Anton då? Jo, han beklagade sig högljutt över dörrens oförskämda instängningsfräckhet, spankulerade några steg bot för att blänga på den så effektfullt som möjligt, och svansade sedan tillbaka, bara för att hoppa upp i tantens knä. Där ligger han nu och småsover, lyckligt kurrande. Garderoben 0 - Anton 1!
...åtminstone om man frågar Anton.)